Modul 5: Riskbedömning och säkerhetsplanering

1. Riskfaktorer för våld i nära relationer
2. Riskbedömning
3. Kön -och genusaspekter vid riskbedömning
4. Säkerhetsplanering
5. Kommunikation vid säkerhetsplanering och riskbedömning

Fokus på Gynekologi/Obstetrik, Kirurgi/Akutmottagning & Pediatrik
6. Gynekologi/Obstetrik
7. Kirurgi och akutmottagning
8. Pediatrik

Fokus på Tandläkare
9. Tandläkare

Källor

Introduktion

Välkommen till Modul 5: Riskbedömning och säkerhetsplanering. I den här modulen kommer du att utforska de kritiska komponenterna i riskbedömning och säkerhetsplanering. Vi kommer att fördjupa oss i att identifiera riskfaktorer i samband med våld i nära relationer, hur man genomför grundliga riskbedömningar och behovet av att inkludera kön-och genusaspekter i riskbedömningsprocesser. Dessutom presenterar vi strategier för säkerhetsplanering och effektiv kommunikation av säkerhetsåtgärder och riskbedömningar. Vidare kommer ett särskilt fokus att läggas på Gynekologi/Obstetrik, Kirurgi/Akutmottagning, Pediatrik, och Tandläkare.

Lärandemål

+ Kunskap i hur man genomför omfattande riskbedömningar.

+ Att känna igen och ta hänsyn till aspekter kopplat till kön och genus i samband med riskbedömningen.

+ Förstå och utveckla strategier för säkerhetsplanering för att stödja våldsoffer.

Riskhantering innebär en uppsättning strategier och åtgärder som syftar till att stärka den våldsutsattas välbefinnande (i alla åldersgrupper) och samtidigt minska eller eliminera sannolikheten för att våldsutövaren ska begå ytterligare våldshandlingar.1 Riskhantering kan bland annat innebära att underlätta tillgången till stöd och resurser, att söka sekundära konsultationer och att kontinuerligt bedöma risken.2 Sist men inte minst är säkerhetsplanering en integrerad del av alla riskhanteringsinsatser efter att våld i nära relationer har uppmärksammats.

Följande är några exempel på aktiviteter relaterade till riskhantering omfattar hantering av olika risker och tillhörande behov:3

  • Omedelbar hantering av direkta risker
  • Säkerhetsplanering (inklusive barn eller unga individer)
  • Samtala med den våldsutsatta om tillgängliga alternativ och länka dem till relevanta tjänster
  • Kontinuerlig bedömning och hantering av risker över tid, övervakning av eventuella förändringar eller upptrappningar
  • Samverkan med andra aktörer genom att exempelvis dela med sig av lämplig och relevant information.

Kom i ihåg: Individer som utsätts för våld i nära relationer kommer från alla sociala, kulturella, ekonomiska och religiösa bakgrunder, och har olika ålder, kön och sexuell läggning, inklusive personer med funktionsnedsättning. Det drabbar människor från alla socioekonomiska klasser och utbildningsnivåer. Det är viktigt att förstå att det INTE finns ”ideala brottsoffer”.

Även om många exempel illustrerar en kvinna som våldsutsatt i heterosexuella relationer ska du inte låta dig vilseledas. Den utsatta kan vara vem som helst, inklusive män, barn, personer med funktionsnedsättning och/eller icke-binära personer. Detsamma gäller för förövare. För mer information om förövare, se Modul 1.

Våld i nära relationer kan också förekomma mellan par, samkönade par, föräldrar och barn, syskon, farbröder, mostrar, kusiner, mor- och farföräldrar eller till och med rumskamrater.

1. Riskfaktorer för våld i nära relationer

“Mannens berusning (…) gjorde honom 3 1/2 gånger mer benägen att misshandla sin partner än en man som inte drack sig berusad. Om mannen var berusad nästan varje dag, var han 16 gånger mer benägen att misshandla än de som sällan eller aldrig drack.”4

Det är viktigt att identifiera förekomsten av riskfaktorer som ökar sannolikheten för att våldet trappas upp och som kan leda till nya övergrepp.5 Dessa faktorer omfattar psykologiska och psykosociala egenskaper hos både förövare respektive våldsoffer samt dynamiken i relationen mellan den våldsutövande och våldsutsatta.6 Det är viktigt att betona att dessa faktorer inte är orsaksfaktorer.7 Att förstå riskfaktorer är en viktig del av att kunna reagera på ett lämpligt sätt på avslöjanden om våld i nära relationer.8 Riskfaktorer behöver inte vara direkta utlösande faktorer för våld i nära relationer, utan kan snarare vara bidragande faktorer till våldet. Det är viktigt att komma ihåg att dessa faktorer kan samverka på olika komplexa sätt. Så, även om vissa faktorer ofta sammanfaller med våld i nära relationer, är det ingen av dem som direkt orsakar det.

Riskfaktorer som är förknippade med våld i nära relationer analyseras ofta utifrån den social-ekologiska modellen9, med tanke på att faktorerna varierar mellan individ-, relations-, grupp- och samhällsnivå. Vissa riskfaktorer är genomgående i olika studier, medan andra är kontextspecifika och varierar mellan och inom länder, t.ex. på landsbygden och i städer.

General Risk Factors:

Möjliga högriskfaktorer: 10

· Plötslig förändring av förövarens beteende:
· ”Han/hon har förändrats helt plötsligt”
· Den utsatta berättar för dig: ”han/hon ger mig kalla kårar”, ”Han/hon har den där blicken i ögonen”
· Våld mot husdjur
· Missbruk av substanser, t.ex. alkoholism, droger etc.
· Strypning
· Graviditet
· Separation och skilsmässa
· Offret är i ett nytt förhållande
Förövaren har förlorat vårdnaden om barnen
· Överträdelse av besöksförbud

Utmaningar i högriskfall av våld i nära relationer 11

  • Förövaren och brottsoffret har barn tillsammans
  • Förövaren utnyttjar det nära familjenätverket för att samla information om offret, involvera familjemedlemmar eller vänner för att upprätthålla trycket etc.
  • Dataskyddsbestämmelser hindrar att fler yrkesgrupper involveras
  • Bristande information och skydd för brottsoffret efter dom och fängelsestraff

Även om det finns flera gemensamma riskfaktorer för olika former av våld i nära relationer, kan det också finnas specifika riskfaktorer för vissa grupper.

Specifika riskfaktorer för Eftervåld

En vanlig missuppfattning är att när ett förhållande tar slut så tar även våldet slut, men i många fall är det tvärtom. I stället för att minska kan våldet eskalera och bli mer intensivt efter en separation. Det innebär att många som utsätts för våld i nära relationer fortfarande utsätts för upprepat våld som fortsätter även efter separationen. 12 Detta ligger i linje med uppgifter som visar att förövare av våld i nära relationer ofta utsätter sina offer för upprepat våld och internationell forskning baserad på brottsstatistik visar varierande resultat med en återfallsfrekvens på 15-60%. 13,14

Termen ”eftervåld” beskriver ett varaktigt, avsiktligt mönster av skrämseltaktik riktad mot en tidigare partner efter separationen. I grund och botten handlar det om att använda olika mekanismer för att upprätthålla och förstärka den maktobalans som redan finns i förhållandet. 15 Den mesta forskningen om eftervåld har hittills fokuserat på fäders våld mot mödrar, 16 men våld efter separationen kan drabba alla som utsätts för våld i nära relationer.

Eftervåld kan ta sig många uttryck, och de viktigaste är:

  • Juridiskt våld, vilket innebär att förövaren använder sina juridiska rättigheter för att fortsätta utöva våld i olika former. Det kan handla om att inleda en rättsprocess mot den våldsutsatta för att kontrollera, skrämmas eller att försöka få vårdnad om barn eller umgängesrätt i syfte att utöva dominans och kontroll över den utsatta, under eller efter en separation. 17, 18
  • Ekonomiskt utnyttjande som kontrollmedel inom rättsväsendet. 19 Förövaren kan till exempel försöka få till stånd ändringar i barnets underhåll, eftersträva full vårdnad för att helt undvika ekonomiska förpliktelser, förlänga domstolsförhandlingar för att förhandla om alltför höga betalningar eller helt vägra att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser. 20 De förövare som använder sig av denna typ av missbruk kan ljuga om sin ekonomiska situation, dölja tillgångar eller byta anställning för att undvika att dela resurser. 21 En utdragen rättsprocess kan också innebära en ekonomisk börda för de våldsutsatta, eftersom kostnaden blir högre ju längre förhandlingarna pågår.
  • Hot mot barns säkerhet: Forskning har visat att det ofta finns barn inblandade i relationer där våld förekommer 22, vilket innebär att många barn lever i en dynamik där det har förekommit våld mellan föräldrarna och där det pågår våld efter separationen. Eftersom detta gör det möjligt för förövaren att utöva makt och kontroll genom barnen, t.ex. genom att använda barnen som vapen för att kontrollera eller manipulera den andra parten, kan detta leda till en rad negativa konsekvenser för barnets fysiska och psykiska hälsa och livskvalitet. 23
  • Traumatisering och social isolering: Bland offer för våld i nära relationer kvarstår traumasymtomen ofta i många år efter separationen från förövaren 24. I denna grupp har en hög andel rapporterats utveckla posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). 25 Det bör understrykas att olika typer av våld och till synes lindrigare våld kan leda till traumatisering, inte bara allvarligt fysiskt eller sexuellt våld. 26 I många fall kan dessa symtom tolkas som andra typer av psykiatriska och somatiska hälsoproblem, vilket försvårar adekvat vård och behandling. 27 Dessutom kan personer som har utsatts för upprepade och långvariga traumatiska händelser utveckla mer komplexa symtom som försämrad affektreglering, somatisering, dissociation och problem relaterade till uppmärksamhet, minne, identitet och relationer. 28 När en våldsutsatt person möts av bristande stöd, till exempel genom ifrågasättande, skuldbeläggande och misstänkliggörande, finns det en risk att traumatiseringen och andra negativa konsekvenser av traumat fördjupas. 29
  • Sekundär viktimisering: det är inte ovanligt att offren utsätts för ytterligare kränkningar i olika sociala processer efter den primära kränkningen 30 31 och detta kallas ibland för sekundär viktimisering. Forskning visar att sekundär viktimisering uppstår som en känsla av svek kopplad till ”offrets förväntningar på att bli trodd, bekräftad och skyddad när den våldsutsatta istället möts av skuldbeläggande attityder och ignorering eller minimering av sin utsatthet”. 32
  • Ihållande trakasserier eller förföljelse: Hot, trakasserier, skrämsel, makt, kontroll, intrång, fängslande och allestädesnärvaro, dvs. förövarens ständiga närvaro, som kan kvarstå under lång tid efter separationen. 33

Samhällets reaktion på eftervåld har avgörande konsekvenser för våldsoffret 34,

eftersom livet efter ett uppbrott från en våldsam partner kan präglas av många svårigheter. Det finns ett stort behov av att öka kunskapen hos hälso-och sjukvårdspersonal om tecken, mönster och konsekvenser av våld efter en separation när det gäller psykisk och fysisk hälsa och livskvalitet.

Det är viktigt att samhället tar eftervåld på allvar och erbjuder resurser och stöd till dem som drabbas. Detta innefattar tillgång till skyddade boenden, rådgivning, rättshjälp och andra resurser som kan hjälpa offren att återfå sin självständighet och säkerhet.

Here you can download the “Post Separation Power and Control Wheel”: https://www.theduluthmodel.org/wp-content/uploads/2017/03/Using-Children-Wheel.pdf

Specifika riskfaktorer för äldre utsatta för våld i nära relationer 35

Riskfaktorer – individ

  • Att vara överbelastad på grund av dålig eller otillräcklig förberedelse eller utbildning för omsorgsansvar
  • Otillräcklig förmåga att hantera den stress som omsorgen av den andra i relationen innebär
  • Stort ekonomiskt och känslomässigt beroende av den utsatta äldre
  • Tidigare familjekonflikter
  • Oförmåga att etablera eller upprätthålla positiva och sociala relationer
  • Brist på socialt stöd
  • Brist på egna ekonomiska resurser

Specifika riskfaktorer för återfall i våld i nära relationer 36

  • På individnivå finns det belägg för att det finns ett signifikant negativt samband mellan brottsoffrets socioekonomiska status och återfall i övergrepp.
  • På den relationella nivån, har studier visat att längden på den tid som man bott tillsammans är en bättre prediktor för återfall i misshandel än civilstånd. Även, förekomsten av fysisk misshandel i förhållandet är en viktig prediktor för återfall i misshandel.
  • Vid bedömning av sannolikheten för återfall i våld i nära relationer bör vårdpersonal ta hänsyn till tidigare våld i relationen och inte bara fokusera på hur allvarligt det begångna övergreppet är.

2. Riskbedömning

“Kvinnors uppfattning om säkerhet och sannolikheten för överfall [framstod som] den mest konsekventa och starkaste riskmarkören.” 37

Studier visar att vuxna våldsoffer ofta är bra på att förutsäga sin egen säkerhets- och risknivå, och att detta är den mest exakta bedömningen av deras risker.

För att förstå och bedöma risker måste man därför börja med att lyssna på den våldsutsatta. Genom att lyssna kan yrkesverksamma fånga upp signaler och ställa frågor om indikatorer på våld. Riskbedömningen hjälper till att identifiera om risken är låg eller hög. 38

När våldsutsatta räknar med fara bör det tas på allvar. Psykiskt våld är en viktig aspekt av våld i nära relationer och bör beaktas i båda sammanhangen: som potentiellt framtida fysiskt våld och som en del av det spektrum av beteenden som utgör våld i nära relationer.

Även om hälso- och sjukvårdssektorn inte är ensamt ansvarig för riskbedömning och säkerhetsplanering, och inte heller har som främsta uppgift att skapa säkerhetsplaner, bör vårdpersonalen informera patienterna om dessa förfaranden. Därför är det viktigt att få en bättre förståelse för den övergripande riskbedömnings- och säkerhetsplaneringsprocessen, inklusive dess olika steg.

För mer information om ansvarsområdena i samband med riskbedömning och säkerhetsplanering bland olika aktörer i första linjen (t.ex. polis, hälso- och sjukvårdspersonal, socialarbetare och icke-statliga organisationer) hänvisas till Country Reports and Cross-National Comparison on the Risk Assessment Tools and Case Documentation used by Frontline Responders.

Definition: Risk bedömning39

Riskbedömning är en bedömning av risknivån vid en viss tidpunkt. Risker är dynamiska och kan förändras över tid. Det innebär att riskbedömningen bör göras regelbundet och att eventuella förändringar bör ingå i den framtida bedömningen och riskhanteringen. Bedömningen bör omfatta risknivån samt lämpliga riskhanteringsåtgärder och riskhanteringsmetoder. Dessutom bör man beakta relevant information om den våldsutsattas eller våldsutövarens omständigheter.

Bästa praxis för riskbedömning bottnar i förtroende för våldsoffer som möjliggör för dem att dela med sig om:

  • … deras erfarenheter av våld
  • … relationen
  • … hur våldet har påverkat eventuella barn i familjen (dvs. förstå den risk som barn upplever som våldsoffer i sin egen rätt, vilket också kan grunda sig på direkt bedömning av barn)
  • … mönster, attityder och beteenden hos förövaren.

Modell för strukturerad professionell bedömning (Maram Practice Guides Foundation Knowledge Guide, State of Victoria, Australia, Family Safety Victoria, February 2021, p. 36, available at https://www.vic.gov.au/maram-practice-guides-and-resources)

Riskbedömning innebär att göra en professionell bedömning av de riskfaktorer som föreligger i kombination med den utsattas egen riskbedömning för att fastställa sannolikheten för fortsatt våld och risken för skada, inklusive allvarlig skada eller dödsfall, till följd av framtida våld. 40

Mer information finns i Modul 7.

Eftersom den starkaste indikatorn för framtida risker/våld är förövarens nuvarande och tidigare beteende. Det är viktigt att den våldsutsatta patienten tillfrågas om sin riskuppfattning, om sin tidigare säkerhetshantering och sina planer för framtiden. Ofta kan våldsutsatta patienter känna igen när de står inför en överhängande fara och kan känna sig oroliga för att återvända hem. Det är viktigt att bekräfta och ta all oro som de känner för sin säkerhet på allvar. För vissa våldsutsatta kan det behövas stöd med att bedöma den omedelbara risken. Specifika frågor kan ställas för att avgöra om det är säkert för dem att gå tillbaka hem.  Det primära målet är att fastställa om det finns en påtaglig och överhängande risk för allvarlig skada. 41

Om det finns en omedelbar hög risk kan du uttrycka din oro för deras säkerhet och inleda ett samtal om skyddsåtgärder för att förhindra skada. Du kan till exempel säga ”Jag är orolig för din säkerhet. Låt oss diskutera vad vi ska göra för att du inte ska råka illa ut.” 42

Den här videon visar en behandlare som genomför en omfattande riskbedömning med hjälp av Structured Professional Judgement med ett intersektionellt perspektiv. Det innefattar identifiering av evidensbaserade riskfaktorer för den utsatta, bedömning av barns upplevelse av risk och vid behov, genomförande av sekundära konsultationer

Reflektionsuppgift:

(1) Lista de evidensbaserade riskfaktorer som behandlaren identifierar för våldsutsatta i videon.

(2) Reflektera över vikten av evidensbaserade metoder i riskbedömningen.

(3) Utforska hur behandlaren tillämpar intersektionell perspektiv under riskbedömningen. För mer information om intersektionalitet se Modul 1.

(4) Undersök hur riskbedömningen när det gäller barn behandlas i videon.

Ladda ner: IMPRODOVA–Domestic Violence Risk Assessment Checklist (PDF, 0.3 MB)

Omedelbar risk för självmord och självskada

En del människor är rädda för att frågan om självmord kan provocera en person att begå självmord. Men det är tvärtom, att tala om självmord minskar ofta personens rädsla för självmordstankar och hjälper personen att känna sig förstådd. Resultaten av en studie visade ett tydligt samband mellan dokumenterade fall av våld i nära relationer och en ökad sannolikhet för självskadebeteende. Under studieperioden ägnade sig nästan en fjärdedel av de personer som utsatts för våld i nära relationer åt självskadebeteende. 43

Dessutom är det viktigt att tillhandahålla dokumentation som indikerar en omedelbar risk för självmord och självskadebeteende, för att underlätta effektiv kommunikation mellan kollegor och säkerställa stringens.

Exempel på verktyg för screening av självmordsrisk (asQ): https://www.nimh.nih.gov/sites/default/files/documents/research/research-conducted-at-nimh/asq-toolkit-materials/asq-tool/screening_tool_asq_nimh_toolkit_1.pdf

I fall där det finns en överhängande risk för självmord eller självskada är det mycket viktigt att patienten inte lämnas ensam, särskilt om…

  • patienten har aktuella tankar eller planer på att begå självmord eller skada sig själv eller
  • … det finns en historia av tankar eller planer på självskada under den senaste månaden eller en historia av självskada under det senaste året, och om patienten verkar extremt upprörd, våldsam, desperat eller ej kommunicerbar,

I sådana fall bör patienten omedelbart skickas till psykiatrin. Du bör ringa efter en transport.

3. Kön-och genusaspekter vid riskbedömning 44

Image by Marek Studzinski on Unsplash

De flesta riskbedömningar tar inte uttryckligen hänsyn till kön/genusaspekter. Ofta saknar dessa instrument antingen frågeställningar/svarsalternativ för båda könen i sina checklistor eller använder uteslutande den maskulina formen när de hänvisar till förövare. Om hälso- och sjukvårdspersonal har fördomar om kön kan de därför förbise män som offer för våld i nära relationer.

Föreställningar och antaganden om det egna och det andra könet är viktiga även för specifika aspekter av riskbedömning. Till exempel kan uppfattningen hos en kvinnlig vårdpersonal påverkas av hennes kön (att hon är kvinna), och hur hon ser på sin egen roll som kvinna, hennes egna tankesätt och förväntningar. Detta kan i sin tur påverka hur hon talar med andra kvinnor och med män (t.ex. stark röst, ögonkontakt). Det kan också påverka hur hon bedömer risker, vilka aspekter som anses vara viktiga (t.ex. vem som inledde våldshändelsen) och hur hon uppfattar den våldsutsatta (vilka signaler som är viktigast för henne, t.ex. yttre utseende). Dessutom påverkar det hur hon uppfattas av den utsatta (man eller kvinna) och av andra aktörer i samhället. Till exempel kan en kvinnlig vårdpersonal uppfattas som mindre hotfull av ett kvinnligt våldsutsatt som då kanske är mer villig att dela med sig av sin livssituation.

Ett annat scenario kan vara att vårdpersonalen inte frågar ett manligt våldsoffer om han är ekonomiskt beroende av sin fru, eftersom det antas att män är familjeförsörjare och tjänar mer pengar än kvinnor. därför kan vårdpersonalen vara omedveten om att det manliga våldsoffret är ekonomiskt beroende av sin fru, vilket inte återspeglas i riskbedömningen.

Därför är det absolut nödvändigt att integrera köns- och genusaspekter i riskbedömningsinstrumenten för hälso- och sjukvårdspersonal. Vårdpersonalen måste ta hänsyn till de rättsliga och etiska kraven på jämställdhet och reflektera över sitt beteende och sina bedömningar för att motverka fördomar som kan påverka resultatet av riskbedömningen. Även om köns-/genusaspekter ingår måste vårdpersonalen utbildas i att ta hänsyn till dem under bedömningarna och se till att frågorna ställs och tolkas på rätt sätt. För ytterligare information, se Modul 8.

4. Säkerhetsplanering

Även om hälso- och sjukvårdssektorn inte är ensamt ansvarig för riskbedömning och säkerhetsplanering, och inte heller har som främsta uppgift att skapa säkerhetsplaner, bör vårdpersonalen informera patienterna om dessa. På så vis är det viktigt att få en bättre förståelse för den övergripande riskbedömnings- och säkerhetsplaneringsprocessen, inklusive dess olika steg.

Att skapa en säkerhetsplan kan göras på olika sätt och anpassas till individuella omständigheter. Den bör ta upp omedelbara säkerhetsproblem och vara anpassningsbar till förändrade omständigheter. Även om en våldsutsatt person inte kan kontrollera sin partners våldsamma beteende kan den våldsutsatta vidta åtgärder för att skydda sig själv och sina eventuella barn. En säkerhetsplan är en personlig och praktisk strategi som identifierar specifika åtgärder som ett våldsoffer kan vidta för att öka skydd och minimera risken för skada.

Många som har utsatts för våld är rädda för sin egen säkerhet. Andra kanske inte tror att de behöver en säkerhetsplan eftersom de inte förväntar sig att våldet kommer att hända igen. Förklara att det inte är troligt att våld i nära relationer upphör av sig självt: det tenderar att fortsätta och kan eskalera över tid och kan inträffa oftare. 45

När du gör upp en säkerhetsplan med en våldsutsatt person är det viktigt att börja med att lyssna. Lyssna först efter och ställ frågor om, vad som har hänt. Ta reda på vad den våldsutsatta patienten redan gör för att öka säkerheten och använd detta som utgångspunkt för att hjälpa patienten att fundera på vad som ytterligare skulle kunna öka deras säkerhet. 46

Att bedöma och planera för säkerhet är en pågående process – det är inte bara ett samtal vid ett tillfälle.

Du kan hjälpa patienten genom att diskutera särskilda behov och aktuell situation samt utforska alternativ och resurser under varje träff och när deras situation förändras.

Alla säkerhetsplaner som har gjorts upp måste dokumenteras i journalen för framtida referens! Kopior ska om möjligt ges till den våldsutsatta. Samtidigt ska de göras medvetna om att det finns en risk att gärningsmannen hittar dokumentet och att våldet trappas upp.

5. Kommunikation vid säkerhetsplanering och riskbedömning

Den här videon visar hur man genomför en riskbedömning med en person som utövar våld, inklusive hur man observerar och ställer frågor för att identifiera mönster och risknivå, samtidigt som man alltid ser till att hänsyn tas till den våldsutsatta personen. Den visar också hur man kan genomföra en sekundär konsultation som stöd för riskhanteringen.

Den här videon är en uppföljning av den föregående. Den introducerar de olika delarna av riskhanteringsplaneringen https://youtu.be/tDPFIw5IwHI

För en första riskbedömning, tala med den utsatte i en avskild plats och bedöm den omedelbara risken. För ytterligare information om hur du kommunicerar med våldsutsatta, se Modul 3.

Frågor för att bedöma omedelbar risk för våld 47, 48

  • Är det säkert för dig att gå hem?
  • Vad är du rädd för ska hända?
  • Vad har våldsutövaren hotat med?
  • Hur är det med hot mot barnen?
  • Har fysiskt våld förekommit oftare eller blivit värre under de senaste 6 månaderna?
  • Har våldsutövaren haft ett vapen och någon gång använt ett vapen eller hotat dig eller andra familjemedlemmar med ett vapen?
  • Har våldsutövaren någonsin försökt strypa dig?
  • Tror du att våldsutövaren skulle döda dig?
  • Har våldsutövaren någonsin slagit dig när du var gravid?
  • Är våldsutövaren våldsamt och ständigt svartsjuk på dig?
  • Har våldsutövaren hotat att begå självmord? (risk för femicid(kvinnomord))

Våldsoffer som svarar ”ja” på minst 3 av frågorna kan löpa en särskilt hög omedelbar risk att utsättas för våld.

Upprätta en säkerhetsplan 49

Även ett våldsoffer som inte utsätts för omedelbar allvarlig risk kan ha nytta av att ha en säkerhetsplan. Om det finns en plan kommer det att vara lättare att hantera situationen om våld plötsligt skulle uppstå. Följande delar ingår i en säkerhetsplan och frågor som du kan ställa för att hjälpa dem att göra en plan.

Trygg plats att gå till”Om du måste lämna ditt hem i all hast, vart skulle du då ta vägen?”
Planera för barnen ”Skulle du gå ensam eller ta dina barn med dig?”  
Transport”Hur skulle du ta dig dit?”  
  Saker att ta med  ”Behöver du ta med dig några dokument, nycklar, pengar, kläder eller andra saker när du går? Vad är viktigt?”
Ekonomi    ”Har du tillgång till pengar om du behöver åka iväg? Var förvaras de? Kan du få tag på dem i en nödsituation?”
Stöd ”Finns det någon granne som du kan berätta om våldet för, som kan ringa polisen eller komma och hjälpa dig om de hör våldsamma ljud från ditt hem?”

Var realistisk: Du kan hjälpa till genom att diskutera den utsattas behov med denne, berätta om andra sätt att få hjälp och stödja den utsatta att söka hjälp om denne så önskar. Det kommer i regel inte att vara möjligt att ta itu med alla problem under det första mötet. Låt den utsatta veta att du är tillgänglig för att träffas igen för att prata om andra frågor.

Förvänta dig inte att den utsatta ska fatta beslut omedelbart. Det kan verka frustrerande om du tror att denne inte kommer att vidta några åtgärder för att förändra sin situation. Personen måste ta tid på sig och göra det som denne tror är rätt för sig. Respektera alltid personens önskemål och beslut.

Diskutera hur man kan vara säkrare hemma 50

Om den våldsutsatta tycker att det är svårt att undvika diskussioner som kan eskalera med förövaren, är det lämpligt att föreslå att samtalen hålls i ett utrymme där den våldsutsatta lätt kan ta sig ut om det behövs. Betona vikten av att undvika rum där det kan finnas vapen för ökad säkerhet.

I situationer där det bästa alternativet är att omedelbart lämna platsen ska du uppmuntra den utsatta personen att planera och genomföra sin avresa till en säker plats innan du informerar förövaren. Detta tillvägagångssätt är avgörande för att minimera risken för våld mot sig själv och eventuella barn som är inblandade.

Undvik att utsätta den våldsutsatt för mer risker 51

Minimera risken för den våldsutsattas säkerhet genom att endast ta upp frågor om våld i enrum och se till att ingen kan höra samtalet. Undvik att diskutera det om partnern, familjemedlemmar eller någon som följer med den utsatta kan vara inom hörhåll, även vänner. Skapa tillfällen för enskilda samtal, t.ex. genom att skicka någon på ett ärende eller ge någon en uppgift. Om barn är närvarande, se till att en kollega håller uppsikt över dem under samtalet.

Upprätthåll sekretessen för patientjournalen genom att förvara dem på ett säkert sätt. Diskutera hur patienten kan förklara var denne befinner sig och, vid behov, planera för eventuella papper som patienten behöver ha, t.ex. dokumentation till polisen.

Den här videon visar riskhantering, inklusive säkerhetsplanering, på en övergripande nivå. Den visar hur man leder samverkanssamordning av ärenden och hur man ser till att ha våldsoffret i fokus i riskhanteringsplaneringen.


Reflektionsuppgift:

(1) Lista de viktigaste strategierna och teknikerna för riskhanterings och säkerhetsplanering som presenteras i videon.

(2) Fundera över hur man i videon betonar att våldsoffret ska vara i fokus i planeringsprocessen för riskhantering.

(3) Reflektera över vikten av att stärka och involvera våldsoffret i beslutsfattandet.

(4) Identifiera potentiella utmaningar eller hinder för effektiv riskhantering och säkerhetsplanering.

Att ta hand om dina egna behov 52

Var medveten om att dina behov är lika viktiga som behoven hos den person som du hjälper. Att delta i samtal om våld kan väcka starka reaktioner eller känslor, särskilt om du personligen har utsatts för våld i det förflutna eller om du för närvarande står inför sådana utmaningar. Acceptera och förstå dina känslor och använd detta som en möjlighet till självreflektion. Sök nödvändigt stöd för att tillgodose dina egna behov och säkerställa ditt känslomässiga välbefinnande. Mer information finns i Modul 9: Egenvård.

IMPRODOVA D2.3: Risk Assessment Tools and Case Documentation of Frontline Responders

Faktablad: Riskbedömning och säkerhetsplanering (VIPROM)Download

Fokus på Gynekologi/Obstetrik, Kirurgi och akutmottagning, och Pediatrik

6. Gynekologi/Obstetrik

Specifika riskfaktorer: Sexuellt våld 53

Individuella riskfaktorer för förövare:

  • Alkohol- och drogmissbruk
  • Kriminalitet
  • Bristande omtanke om andra
  • Aggressiva beteenden och acceptans av våldsamma beteenden
  • Tidig sexuell debut
  • Sexuella fantasier som bygger på tvång
  • Preferens för opersonligt sex och sexuellt risktagande
  • Exponering för sexuellt explicita bilder i media
  • Fientlighet mot kvinnor
  • Följsamhet till traditionella könsrollsnormer
  • Hypermaskulinitet
  • Självmordsbeteende
  • Tidigare sexuella övergrepp eller sexuell våldsamhet
  • Umgänge med sexuellt aggressiva, hypermaskulina och kriminella
  • Ingår i en våldsam eller kränkande intim relation

Relationella riskfaktorer:

  • Konflikt- och våld i familjen
  • Barndomshistoria av fysiskt, sexuellt eller emotionellt våld
  • Känslomässigt icke-stödjande familjemiljö
  • Dåliga relationer mellan föräldrar och barn, särskilt med

Samhälleliga riskfaktorer:

  • Samhällsnormer som stödjer sexuellt våld, mäns överlägsenhet och sexuella rättigheter
  • Samhällsnormer som upprätthåller kvinnors underlägsenhet och sexuella undergivenhet
  • Svaga lagar och policyer relaterade till sexuellt våld och jämställdhet
  • Höga nivåer av brottslighet och andra former av våld

Den här videon visar ett simuleringsscenario där en vårdpersonal på en förlossningsklinik ställer frågor om våld i nära relationer.
I den här videon går Marta P. Chadwick, föreståndare vid Violence Intervention and Prevention Programs igenom det riskbedömningsverktyg som används av Passageway och beskriver hur det har använts för att framgångsrikt hjälpa patienter som är utsatta för våld i nära relation.
Hög risk: Graviditet

Graviditet kan vara en av de utlösande faktorerna för våld inom en parrelation. 30 % av det fysiska partnervåldet inleds under graviditeten, och i 13 % av fallen förvärrar och intensifierar graviditeten tidigare episoder av våld.

Specifika riskfaktorer under graviditet omfattas av:

  • det faktum att det är en oönskad graviditet, särskilt om den inträffar i ung ålder
  • isolering och dåligt stöd från familj och vänner under graviditeten

För allmänna riskfaktorer (även tillämpliga vid graviditet), se här.

Följderna av våld i hemmet under graviditet kan vara en ökad risk för missfall, havandeskapsförgiftning, för tidig födsel och dödföddhet. Det är också möjligt för våldsutövaren att tvinga kvinnan att fullfölja graviditeten (s.k. reproductive coercion). I sådana fall kan frågor som självförvållat, amatörmässigt avbrytande och avsaknad av prenatal bindning uppstå.

Just graviditet och förlossning kan främja en ökad kontakt mellan kvinnan och vårdpersonalen och därmed ge henne möjlighet att lyfta fram det lidande som är relaterat till våld i nära relationer och att kunna utforma en önskan om stöd.

Möjliga indikatorer som bör leda läkare och barnmorskor till att misstänka våldssituationer finns i Modul 2.

7. Kirurgi och Akutmottagningen

På kirurg- och akutmottagningar är riskbedömningen särskilt viktig eftersom fysiskt våld redan har förekommit, vilket gör att dessa fall hamnar i högriskkategorin.

Fallstudie – Riskbedömning och säkerhetsplanering på akutmottagningen

I Modul 4, när du läser om fallstudien om Robin, en 36-årig man, som kom till akutmottagningen med  en huvudskada och flera hematom på vänster arm samt blåmärken i olika stadier av läkning. Han medföljdes av sin syster, som tog på sig en kontrollerande roll under undersökningen; svarade på frågor å hans vägnar och noga övervakade samtalet med läkaren. Robin undvek ögonkontakt och verkade tveksam till att dela med sig av information på egen hand.

Ytterligare undersökningar visade att det inte fanns någon överensstämmelse mellan den berättelse som Robins syster lämnat och de observerade skadorna. Robin uppvisade ett undergivet beteende och en påtaglig rädsla för fysisk kontakt. Dessa tecken väckte farhågor om potentiellt våld i hemmet. Under ett enskilt samtal med den behandlande läkaren öppnar Robin upp sig.

Läkaren: Robin, jag vill att du ska veta att du befinner dig i en trygg miljö här och att allt du berättar för oss kommer att behandlas konfidentiellt. Det är viktigt för oss att förstå hela bilden så att vi kan ge dig bästa möjliga vård.

Robin: (efter en paus) Jo, um, faktiskt… Jag har haft en del problem hemma.

Doktorn: Jag är ledsen att höra det. Det är inte lätt att prata om, men det är viktigt att ta itu med dessa frågor. Känner du dig säker hemma?

Robin: (skakar på huvudet) Inte riktigt. Jag är rädd att saker och ting kan eskalera.

Doktorn: Okej, tack för att du delar det med mig. Vi är här för att stötta dig. Låt oss prata om några säkerhetsplaneringsstrategier som vi kan införa för att hjälpa dig att hålla dig säker. Har du tänkt på vart du kan ta vägen om du behöver lämna hemmet snabbt?

Robin: (nickar) Ja, jag har en vän som jag kan bo hos ett tag.

Doktorn: Det är en bra början. Det är viktigt att ha en plan på plats så att du vet vart du ska ta vägen om du behöver lämna huset snabbt. Låt oss sedan prata om vem du kan nå ut till för att få stöd. Har du någon du litar på, som en vän eller familjemedlem, som du kan anförtro dig åt?

Robin: Ja, jag kan prata med min bror.

Doktorn: Det är ju jättebra. Att ha någon att prata med kan göra en stor skillnad. Nu, Robin, måste jag ställa några frågor till dig för att bättre förstå vad som hände. Kan du berätta för mig om händelserna som ledde fram till dina skador?

Robin: Um, det är lite komplicerat. Jag hamnade i bråk med min syster, och saker och ting eskalerade…

Doktorn: Jag förstår. Kan du berätta mer om bråket? Var det något fysiskt våld inblandat?

Robin: Ja, min syster blev arg och började slå mig. Det är inte första gången det har hänt.

Doktorn: Jag är ledsen att höra det, Robin. Det är viktigt för mig att förstå hur ofta och hur allvarliga de här incidenterna är. Hur ofta inträffar den här typen av våld, och har du fått några skador tidigare?

Robin: Det har hänt till och från ett tag nu. Ibland är det bara skrik, men andra gånger blir det fysiskt. Jag har haft blåmärken och skärsår tidigare.

Doktorn: Tack för att du delar det med mig, Robin. Det är viktigt för oss att bedöma vilken risknivå du står inför och bestämma lämpligt stöd och resurser. Finns det några specifika utlösande faktorer eller mönster som verkar leda till dessa incidenter?

Robin: Det är svårt att säga. Det är som att gå på äggskal ibland. Vad som helst kan få min syster att gå i taket.

Doktorn: Jag förstår. Det låter som om du har att göra med mycket stress och osäkerhet. Jag vill att du ska veta att du inte är ensam och att det finns människor som kan hjälpa dig att navigera genom denna svåra situation. Har du övervägt att kontakta socialtjänsten eller mansjour?

Robin: Inte direkt, men jag är öppen för det.

Doktorn: Det är bra att höra, Robin. Jag kan ge dig information om socialtjänsten och lokala aktörer som specialiserat sig på mäns våld i nära relationer. Det är viktigt att ha ett stödsystem på plats när du navigerar genom denna utmanande tid. Vill du att jag ska koppla dig till dessa resurser?

Robin: Ja, jag tror att det skulle vara till hjälp.

Doktorn: Okej, jag ska se till att du får den informationen innan du går idag. Under tiden, om du har några frågor eller funderingar, tveka inte att låta mig veta. Din säkerhet och ditt välbefinnande är våra högsta prioriteringar.

Reflektionsuppgift:

(1) Tänk på de strategier för säkerhetsplanering som läkaren diskuterade. Utvärdera hur effektiva de är när det gäller att få Robin att vidta åtgärder för att skydda sig själv från ytterligare skada.

(2) Fundera över hur läkarens ställer öppna frågor för att uppmuntra Robin att dela med sig av sina erfarenheter. Reflektera över hur detta tillvägagångssätt bidrar till att avslöja viktiga detaljer om Robins livssituation.

(3) Utvärdera vikten av att bedöma hur ofta och hur allvarliga incidenter av våld i nära relationer är för att fastställa risknivån för våldsoffret. Fundera över hur denna information påverkar utvecklingen av säkerhetsplaner och tillgången till stödtjänster.

8. Pediatrik

Barn och ungdomar med funktionsnedsättning löper en tre till sju gånger högre risk att utsättas för försummelse, övergrepp och sexuellt våld.

42

Högre risk att utsättas för våld i nära relationer: 54

  • Barn med motoriska utvecklingsförseningar och endast lindriga intellektuella utvecklingsförseningar.
  • Barn och ungdomar med nedsatt sensorisk perception har därmed en 7,5-faldigt ökad risk.
  • Barn med beteendeproblem som ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) har en ökad risk. Särskilt drabbade är barn under sex år från låginkomstfamiljer.
  • Kroniskt sjuka barn har en 2- till 3-faldigt ökad risk.
  • Barn och ungdomar med funktionsnedsättning har en 3-7 gånger ökad risk.
  • Barn som är yngre än 4 år 55
  • Barn med särskilda behov som kan öka vårdgivarens börda (t.ex. funktionsnedsättningar, psykiska problem och kroniska fysiska sjukdomar). 56

Det är viktigt att ha samtal om våld i nära relationer med barn och ungdomar eftersom de ofta är djupt påverkade av sådana upplevelser, antingen direkt eller indirekt. Genom att tillhandahålla åldersanpassad information och stöd kan vi ge dem möjlighet att förstå vad våld i nära relationer är, känna igen ohälsosamma beteenden och söka hjälp om det behövs. För ytterligare information se Modul 3.

Klicka på kryssen i motsvarande cirklar i illustrationen för att se ytterligare information.

Sources: 57, 58,59, 60, 61, 62

Fokus på Tandläkare

9. Tandläkare

Det är viktigt att tandläkare har kunskaper i riskbedömning och säkerhetsplanering för att bättre kunna bedöma riskerna för personer som drabbats av våld i nära relationer och ge adekvat stöd.

Fallstudie – Riskbedömning och säkerhetsplanering hos tandläkaren

Du har redan träffa Helga i Modul 3 och Modul 4.

Vi minns att hon kom till tandläkarmottagningen på grund av tandvärk. Under behandlingen noterade tandläkaren flera skador i käken. När en röntgenbild togs konstaterades också en käkfraktur. Helga förklarade hur skadorna hade uppstått. Eftersom behandlingen av den skadade underkäken omfattade flera behandlings- och kontrollbesök fick Helga möjlighet att bygga upp ett förtroendefullt förhållande till sin tandläkare.

När Helga kommer på sin sista kontroll flera månader senare upptäcker tandläkaren nya skador. Hon dokumenterar de nya skadorna och använder dem som ett tillfälle att prata med Helga.

Tandläkaren: ”Helga, hur är det med dig? För några månader sedan pratade vi om din situation hemma. Är allt bättre hemma nu? Jag kan se nya skador på ditt öra och i din panna.”

Helga (tvekar): ”Det är… komplicerat. Situationen har egentligen inte blivit bättre. Bråken med Martin återkommer hela tiden.”

Tandläkaren: ”Det är tråkigt att höra att du fortfarande har problem hemma. Finns det några omständigheter som verkar utlösa våldet?”

Helga: ”Ja…Martin blir alltid arg när jag försöker ta kontakt med andra, oavsett om jag pratar med vår granne eller i telefon.”

Tandläkaren: ”Vad händer när din partner blir arg?”

Helga: ”Han kan inte längre kontrollera sin egen ilska och blir ibland våldsam.”

Tandläkaren: ”Har han blivit argare och argare allt oftare på senare tid och blir vredesutbrotten mer våldsamma?”

Helga: ”Ja, när jag tänker på det… det har hänt oftare på senare tid. Det har blivit mer våldsamt också… Han kastade till och med en tallrik på mig en gång och det gav mig ett stort blåmärke i ansiktet.”

Tandläkaren: ”Jag är orolig för dig, för enligt vad du har berättat för mig ökar frekvensen och omfattningen av våldet mot dig. Har du någon person som du litar på som du kan prata med?”

Helga: ”Efter att jag flyttat har jag förlorat kontakten med nästan alla mina vänner och min familj. Jag pratar bara regelbundet med min syster i telefon, till exempel när Martin är på jobbet. Hon bor 30 minuter härifrån.”

Tandläkaren: ”Det var skönt att höra att du har kontakt med din syster. Jag skulle nu vilja prata med dig om vad du kan göra om du inte längre känner dig trygg hemma. Det är viktigt att du har en plats dit du kan gå om situationen eskalerar. Det kan till exempel vara din syster. Du bör också överväga att lämna en ryggsäck med kopior av dina viktigaste dokument, som födelsebevis och pass, till henne.”

Helga: ”Jag måste låta det sjunka in först, för jag känner mig inte alls otrygg hemma. Martin blir bara väldigt arg på mig ibland och det är alltid mitt eget fel.”

I slutet av samtalet betonar tandläkaren återigen att det aldrig är okej att skada någon annan, inte ens om man är arg, och att Helga inte har någon skuld i situationen. Tandläkaren talar om att det är mycket viktigt att tänka på vart Helga kan vända sig om hon blir rädd hemma och att hon när som helst kan kontakta henne om hon har ytterligare frågor. Hon ger henne ett visitkort, som innehåller viktiga telefonnummer för sådana situationer.

Reflektionsuppgift:  

(1) Vilka kommunikationsstrategier använder tandläkaren?

(2) Vilka specifika riskfaktorer kan tandläkaren identifiera som kan tyda på en ytterligare ökning av våldets allvarlighetsgrad?

(3) Varför är det viktigt för tandläkare att ha kunskaper i riskbedömning och säkerhetsplanering?

(4) Hur skulle tandläkaren kunna fortsätta att hjälpa sin patient?

Källor

  1. “Risk Assessment.” Gippsland Family Violence Alliance , November 9, 2023. Accessed 31.01.2024 https://gippslandfamilyviolencealliance.com.au/risk-assessment/#what-is-risk-management ↩︎
  2. “Risk Assessment.” Gippsland Family Violence Alliance , November 9, 2023. Accessed 31.01.2024 https://gippslandfamilyviolencealliance.com.au/risk-assessment/#what-is-risk-management ↩︎
  3. Risk Assessment.” Gippsland Family Violence Alliance , November 9, 2023. Accessed 31.01.2024 https://gippslandfamilyviolencealliance.com.au/risk-assessment/#what-is-risk-management ↩︎
  4. Gondolf, E. W. 2002, Batterer Intervention Systems: Issues, Outcomes and Recommendations, Sage Publications, Thousand Oaks, p. 171. ↩︎
  5. Gondolf, E. W. 2002, Batterer Intervention Systems: Issues, Outcomes and Recommendations, Sage Publications, Thousand Oaks, p. 167. ↩︎
  6. Roehl, J., & Guertin, K. 2000, ‘Intimate partner violence: The current use of risk assessments in sentencing offenders’, The Justice System Journal, vol. 21, no. 2, pp. 171-198. ↩︎
  7. Gondolf, E. W. 2002, Batterer Intervention Systems: Issues, Outcomes and Recommendations, Sage Publications, Thousand Oaks. ↩︎
  8. 1800 Respect, national domestic family and sexual violence counselling service, accessed: 01.02.24, https://www.1800respect.org.au/resources-and-tools/raft ↩︎
  9. Lauritsen J. L., Schaum R. J. (2004). The social ecology of violence against women. [Article]. Criminology, 42, 323–357. DOI10.1111/j.1745-9125.2004.tb00522.x ↩︎
  10. Davies, J., Lyon, E. & Monti-Catania, D. 1998, Safety Planning with Battered Women: Complex Lives/Difficult Choices, Sage Publications, Thousand Oaks, p. 98-100). ↩︎
  11. Rechtsanwältin Susanne Köhler, ”Hochrisikomanagement bei häuslicher Gewalt – Was ist das?”, 2022, p. 16. https://www.lpr.sachsen.de/download/SusanneKoehlerHochrisikomanagement.pdf ↩︎
  12. Spearman, K. J., Hardesty, J. L., & Campbell, J. (2023). Post-separation abuse: A concept analysis. Journal of advanced nursing, 79(4), 1225–1246. https://doi.org/10.1111/jan.15310; 
    ↩︎
  13. Klein, A. R., & Tobin, T. (2008). A longitudinal study of arrested batterers, 1995–2005: Career criminals. Violence Against Women, 14(2), 136–157. ↩︎
  14. Richards, T. N., Jennings, W. G., Tomsich, E., & Gover, A. (2014). A 10-year analysis of rearrests among a cohort of domestic violence offenders. Violence and Victims, 29(6), 887–906. ↩︎
  15. Stark, E., & Hester, M. (2019). Coercive control: Update and review. Violence Against Women, 25(1), 81–104. https://doi.org/10.1177/ 1077801218816191 ↩︎
  16. Spearman, K. J., Hardesty, J. L., & Campbell, J. (2023). Post-separation abuse: A concept analysis. Journal of advanced nursing, 79(4), 1225–1246. https://doi.org/10.1111/jan.15310 ↩︎
  17. Elizabeth, V. (2015). From domestic violence to coercive control: Towards the recognition of oppressive intimacy in the Family Court. New Zealand Sociology, 30(2), 26–43. https://doi.org/10. 3316/informit.359359614101376

    Elizabeth, V. (2017). Custody stalking: A mechanism of coercively controlling mothers following separation. Feminist Legal Studies, 25(2), 185–201. https://doi.org/10.1007/s10691-017-9349-9

    Elizabeth, V. (2019). ‘It’s an invisible wound’: the disenfranchised grief of post-separation mothers who lose care time. Journal of Social Welfare and Family Law, 41(1), 34–52. https://doi.org/10.1080/ 09649069.2019.1554788 ↩︎
  18. Ward, D. (2016). In her words: Recognizing and preventing abusive litigation against domestic violence survivors. Seattle Journal for Social Justice, 14(2), 429–460. Available at: https://digitalcom mons.law.seattleu.edu/sjsj/vol14/iss2/11

    Toews, M. L., & Bermea, A. M. (2017). I was naive in thinking, ‘I divorced this man, he is out of my life’”: A qualitative exploration of post-separation power and control tactics experienced by women. Journal of Interpersonal Violence, 32(14), 2166– 2189. https://doi.org/10.1177/0886260515591278 ↩︎
  19. Elizabeth, V. (2017). Custody stalking: A mechanism of coercively controlling mothers following separation. Feminist Legal Studies, 25(2), 185–201. https://doi.org/10.1007/s10691-017-9349-9 ↩︎
  20. Przekop, M. (2011). One more battleground: Domestic violence, child custody, and the batterers’ relentless pursuit of their victims through the courts. Seattle Journal for Social Justice, 9(2), 1053–1106.

    Toews, M. L., & Bermea, A. M. (2017). I was naive in thinking, ‘I divorced this man, he is out of my life’”: A qualitative exploration of post-separation power and control tactics experienced by women. Journal of Interpersonal Violence, 32(14), 2166– 2189. https://doi.org/10.1177/0886260515591278

    Watson, L. B., & Ancis, J. R. (2013). Power and control in the legal system: From marriage/relationship to divorce and custody. Violence Against Women, 19(2), 166–186. https://doi.org/10.1177/ 1077801213478027 ↩︎
  21. Przekop, M. (2011). One more battleground: Domestic violence, child custody, and the batterers’ relentless pursuit of their victims through the courts. Seattle Journal for Social Justice, 9(2), 1053–1106.

    Toews, M. L., & Bermea, A. M. (2017). I was naive in thinking, ‘I divorced this man, he is out of my life’”: A qualitative exploration of post-separation power and control tactics experienced by women. Journal of Interpersonal Violence, 32(14), 2166– 2189. https://doi.org/10.1177/0886260515591278

    Watson, L. B., & Ancis, J. R. (2013). Power and control in the legal system: From marriage/relationship to divorce and custody. Violence Against Women, 19(2), 166–186. https://doi.org/10.1177/ 1077801213478027 ↩︎
  22. Rezey, M. L. (2020). Separated Women’s risk for intimate partner violence: A multiyear analysis using the National Crime Victimization Survey. Journal of Interpersonal Violence, 35(5–6), 1055–1080. https://doi.org/10.1177/0886260517692334 ↩︎
  23. Kitzmann, K., Gaylord, N., Holt, A. & Kenny, E. (2003) Child witnesses to domestic violence: a meta-analytic review. Journal of Consulting Clinical Psychology, 71, 339–352. ↩︎
  24. Natalie Pill, Andrew Day, Helen Mildred,Trauma responses to intimate partner violence: A review of current knowledge,
    Aggression and Violent Behavior,Volume 34, 2017,Pages 178-184,ISSN 1359-1789, https://doi.org/10.1016/j.avb.2017.01.014. ↩︎
  25. Rivera, E. A., Sullivan, C. M., Zeoli, A. M., & Bybee, D. (2018). A longitudinal examination of mothers’ depression and PTSD symptoms as impacted by partner-abusive men’s harm to their children. Journal of Interpersonal Violence, 33(18), 2779–2801. https://doi. org/10.1177/0886260516629391 ↩︎
  26. Trisha Leahy , Grace Pretty & Gershon Tenenbaum (2008) A Contextualized Investigation of Traumatic Correlates of Childhood Sexual Abuse in Australian Athletes, International Journal of Sport and Exercise Psychology, 6:4, 366-384, DOI: 10.1080/1612197X.2008.9671880 ↩︎
  27. van der Kolk, B. A. (2005). Developmental Trauma Disorder: Toward a rational diagnosis for children with complex trauma histories. Psychiatric Annals, 35(5), 401–408. https://doi.org/10.3928/00485713-20050501-06 ↩︎
  28. Herman, J. L. (1992). Complex PTSD: A syndrome in survivors of prolonged and repeated trauma. Journal of Traumatic Stress, 5(3), 377–391. https://doi.org/10.1002/jts.2490050305

    Van der Kolk, B. A. (2015). The body keeps the score: brain, mind, and body in the healing of trauma. New York, New York, Penguin Books.  ↩︎
  29. Laing, L. (2017). Secondary victimization: Domestic violence survivors navigating the family law system. Violence against women, 23(11), 1314-1335 ↩︎
  30. Hayes, B. (2012). Abusive men’s indirect control of their partner during the process of separation. Journal of Family Violence, 27(4), 333– 344. https://doi.org/10.1007/s10896-012-9428-2

    Hardesty, J. L., & Ganong, L. H. (2006). How women make custody decisions and manage co-parenting with abusive former husbands. Journal of Social and Personal Relationships, 23(4), 543–563. https:// doi.org/10.1177/0265407506065983 ↩︎
  31. Gutowski, E. R., & Goodman, L. A. (2023). Legal abuse and mental health: The role of judicial betrayal. Psychology of Violence. ↩︎
  32. Laing, L. (2017). Secondary victimization: Domestic violence survivors navigating the family law system. Violence against women, 23(11), 1314-1335. Gutowski, E. R., & Goodman, L. A. (2023). Legal abuse and mental health: The role of judicial betrayal. Psychology of Violence. ↩︎
  33. Spearman, K. J., Hardesty, J. L., & Campbell, J. (2023). Post-separation abuse: A concept analysis. Journal of advanced nursing, 79(4), 1225–1246. https://doi.org/10.1111/jan.15310 ↩︎
  34. Hydén, M. (2015). What social networks do in the aftermath of domestic violence. British journal of criminology, 55(6), 1040-1057. ↩︎
  35. National Center for Injury Prevention and Control, Division of Violence Prevention. Risk and Protective Factors for Perpetration. Centers for Disease Control and Prevention 2021. https://www.cdc.gov/violenceprevention/elderabuse/riskprotectivefactors.html (accessed February 6, 2024). ↩︎
  36. Risk Factors for Re-abuse in Intimate Partner Violence: A Cross-Disciplinary Critical Review, Lauren Bennett Cattaneo and Lisa A. Goodman Trauma Violence Abuse 2005; 6; 141, DOI: 10.1177/1524838005275088, ↩︎
  37. Gondolf, E. W. 2002, Batterer Intervention Systems: Issues, Outcomes and Recommendations, Sage Publications, Thousand Oaks, p. 174. ↩︎
  38. 1800 Respect, national domestic family and sexual violence counselling service, accessed: 01.02.24, https://www.1800respect.org.au/resources-and-tools/risk-assessment-frameworks-and-tools/risk-assessment  ↩︎
  39. Maram Practice Guides Foundation Knowledge Guide, State of Victoria, Australia, Family Safety Victoria, February 2021, p. 36, available at https://www.vic.gov.au/maram-practice-guides-and-resources ↩︎
  40. 1800 Respect, national domestic family and sexual violence counselling service, accessed: 01.02.24, https://www.1800respect.org.au/resources-and-tools/risk-assessment-frameworks-and-tools/risk-assessment  ↩︎
  41. WHO (2014) Clinical handbook Health care for women subjected to intimate partner violence or sexual
    violence, p. 25. ↩︎
  42. WHO (2014) Clinical handbook Health care for women subjected to intimate partner violence or sexual
    violence, p. 25-26. ↩︎
  43. Boyle A, Jones P, Lloyd S. The association between domestic violence and self harm in emergency medicine patients. Emerg Med J. 2006 Aug;23(8):604-7. doi: 10.1136/emj.2005.031260. PMID: 16858090; PMCID: PMC2564159. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2564159/ ↩︎
  44. Sondern, Lisa & Pfleiderer, Bettina. (2020). Why the integration of sex and gender aspects will improve domestic violence risk assessment. 155-165. https://bulletin.cepol.europa.eu/index.php/bulletin/article/view/413/332 ↩︎
  45. WHO (2014) Clinical handbook Health care for women subjected to intimate partner violence or sexual
    violence, p. 25. ↩︎
  46. 1800 Respect, national domestic family and sexual violence counselling service, accessed: 01.02.24, https://www.1800respect.org.au/resources-and-tools/risk-assessment-frameworks-and-tools/risk-assessment ↩︎
  47. WHO (2014) Clinical handbook Health care for women subjected to intimate partner violence or sexual
    violence, Questions to assess immediate risk of violence p. 26, Making a safety plan p. 27. ↩︎
  48. Austrian Women’s Shelter Network 2015, Kelly Blank, Maria Rösslhumer, TRAINING MANUAL ON GENDER-BASED VIOLENCE FOR HEALTH PROFESSIONALS, AÖF – Austrian Women’s Shelter Network, Austria, https://eeca.unfpa.org/sites/default/files/pub-pdf/implement_train_EN_201606_hires.pdf ↩︎
  49. WHO (2014) Clinical handbook Health care for women subjected to intimate partner violence or sexual
    violence, Making a safety plan p. 27. ↩︎
  50. WHO (2014) Clinical handbook Health care for women subjected to intimate partner violence or sexual
    violence, Making a safety plan p. 28. ↩︎
  51. WHO (2014) Clinical handbook Health care for women subjected to intimate partner violence or sexual
    violence, Making a safety plan p. 28. ↩︎
  52. WHO (2014) Clinical handbook Health care for women subjected to intimate partner violence or sexual
    violence, Making a safety plan p. 33. ↩︎
  53. National Center for Injury Prevention and Control, Division of Violence Prevention. Risk and Protective Factors for Perpetration. Centers for Disease Control and Prevention 2021. https://www.cdc.gov/violenceprevention/sexualviolence/riskprotectivefactors.html (accessed February 6, 2024). ↩︎
  54. Deutscher Ärzteverlag GmbH RDÄ. Kinder mit Behinderungen Werden zu Wenig vor Misshandlungen Geschützt. Deutsches Ärzteblatt 2023. https://www.aerzteblatt.de/nachrichten/145658/Kinder-mit-Behinderungen-werden-zu-wenig-vor-Misshandlungen-geschuetzt?rt=740e2f97b968368ea8a4c9d79b86f559 (accessed January 31, 2024). ↩︎
  55. National Center for Injury Prevention and Control, Division of Violence Prevention. Risk and Protective Factors for Perpetration. Centers for Disease Control and Prevention 2021. https://www.cdc.gov/violenceprevention/childabuseandneglect/riskprotectivefactors.html (accessed February 6, 2024). ↩︎
  56. National Center for Injury Prevention and Control, Division of Violence Prevention. Risk and Protective Factors for Perpetration. Centers for Disease Control and Prevention 2021. https://www.cdc.gov/violenceprevention/childabuseandneglect/riskprotectivefactors.html (accessed February 6, 2024). ↩︎
  57. National Center for Injury Prevention and Control, Division of Violence Prevention. Risk and Protective Factors for Perpetration. Centers for Disease Control and Prevention 2021. https://www.cdc.gov/violenceprevention/childabuseandneglect/riskprotectivefactors.html (accessed February 6, 2024). ↩︎
  58. Deutscher Ärzteverlag GmbH RDÄ. Kinder mit Behinderungen Werden zu Wenig vor Misshandlungen Geschützt. Deutsches Ärzteblatt 2023. https://www.aerzteblatt.de/nachrichten/145658/Kinder-mit-Behinderungen-werden-zu-wenig-vor-Misshandlungen-geschuetzt?rt=740e2f97b968368ea8a4c9d79b86f559 (accessed January 31, 2024). ↩︎
  59. Deutscher Ärzteverlag GmbH RDÄ. Kinder mit Behinderungen Werden zu Wenig vor Misshandlungen Geschützt. Deutsches Ärzteblatt 2023. https://www.aerzteblatt.de/nachrichten/145658/Kinder-mit-Behinderungen-werden-zu-wenig-vor-Misshandlungen-geschuetzt?rt=740e2f97b968368ea8a4c9d79b86f559 (accessed January 31, 2024). ↩︎
  60. Deutscher Ärzteverlag GmbH RDÄ. Kinder mit Behinderungen Werden zu Wenig vor Misshandlungen Geschützt. Deutsches Ärzteblatt 2023. https://www.aerzteblatt.de/nachrichten/145658/Kinder-mit-Behinderungen-werden-zu-wenig-vor-Misshandlungen-geschuetzt?rt=740e2f97b968368ea8a4c9d79b86f559 (accessed January 31, 2024). ↩︎
  61. National Center for Injury Prevention and Control, Division of Violence Prevention. Risk and Protective Factors for Perpetration. Centers for Disease Control and Prevention 2021. https://www.cdc.gov/violenceprevention/childabuseandneglect/riskprotectivefactors.html (accessed February 6, 2024). ↩︎
  62. National Center for Injury Prevention and Control, Division of Violence Prevention. Risk and Protective Factors for Perpetration. Centers for Disease Control and Prevention 2021. https://www.cdc.gov/violenceprevention/childabuseandneglect/riskprotectivefactors.html (accessed February 6, 2024). ↩︎